Hoppa till innehållet

Aluminiumnitrat

Från Wikipedia
Aluminiumnitrat
Saltkristaller
Strukturformel
Systematiskt namnAluminiumnitrat
Övriga namnAluminium(III)nitrat
Kemisk formelAl(NO3)3•9 H2O
Molmassa212,996 (vattenfri)
375,13 (nonahydrat)[1] g/mol
UtseendeVita kristaller, hygroskopisk
CAS-nummer13473-90-0 (vattenfri)
7784-27-2 (nonahydrat)
Egenskaper
Densitet1,72 g/cm³
Löslighet (vatten)73,9
Smältpunkt73,9 °C
Kokpunktsönderdelas vid cirka 150 °C
Faror
NFPA 704

0
0
3
OXE
LD504 280 mg/kg
SI-enheter & STP används om ej annat angivits

Aluminiumnitrat, Al(NO3)3•9 H2O, är ett vattenlösligt salt som förekommer i form av färglösa kristaller, som är starkt hygroskopiska och med en smältpunkt vid 73°C. I vattenlösning har det sur reaktion.

Framställning

[redigera | redigera wikitext]

Aluminiumnitrat kan framställas genom reaktion av salpetersyra med aluminium(III)klorid. Nitrosylklorid produceras som en biprodukt vilken bubblar ut ur lösningen som en gas.

Aluminiumnitrat kan också framställas i en metatesreaktion mellan aluminiumsulfat och en nitratsalt med en lämplig katjon såsom barium, strontium, kalcium, silver eller bly, till exempel: Al2(SO4)3 + 3Ba(NO3)2 → 2Al(NO3)3 + 3BaSO4. Bariumsulfat, BaSO4, är mycket svårlösligt och fälls ut och kan filtreras bort så att aluminium- och nitratjoner blir kvar i vattenlösningen. När vattnet dunstar bort från lösningen kristalliserar ett kristallvattenhaltigt aluminiumnitrat, vanligtvis nonahydratet. Antalet kristallvatten kan variera.[2]

Aluminiumnitrat kan användas som betmedel vid färgtryckning med alizarinrött.[3]

Aluminiumnitrat används vid garvning av läder, i antiperspiranter, i korrosionsinhibitorer, vid utvinning av uran, petroleumraffinering och som ett nitrerande medel. Aluminiumnitrat är också ett starkt oxidationsmedel.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
  1. ^ Robert C. Weast, Handbook of chemistry and physics, 57 edition 1976-1977, CRC Press Inc, B-86
  2. ^ C. W. Wood, A. K. Holliday, Inorganic chemistry – An intermediate text, Butteworths 1960, sidan 94
  3. ^ Meyers varulexikon, Forum, 1952