Hoppa till innehållet

Självbiografi

Från Wikipedia

Självbiografi eller memoarer är en biografi där författaren redogör för sitt eget liv. Ordet biografi kommer från de grekiska orden bios och grafe, som betyder liv och skrift. Ordet memoar kommer från franskans mémoire, som betyder minne. Ordet mémoire kommer från latinets memoria. En självbiografi tenderar att röra hela personens liv medan en memoar har tonvikt på yttre, ofta historiska, händelser som personen varit med om. Självbiografi kallas ibland även autobiografi på svenska (från αὐτός-autos, det grekiska ordet för "själv").

Självbiografiska skrifter var ovanliga under antiken och medeltiden men förekommer. Ett framstående exempel är Augustinus Bekännelser (397) som brukar hållas för världens äldsta självbiografi. En annan tidig självbiografi är Xenofons Anabasis (401 f.Kr.). I viss mån kan kejsar Augustus gravinskription Res Gestae Divi Augusti (år 14) betraktas som en självbiografi. Den litterära formen "Bekännelser" som uppstod i Europa under renässansen har mycket gemensamt den moderna självbiografin. Ett av de första exemplen skrevs i England av Margery Kempe. Under upplysningstiden skrevs berömda självbiografiska verk av bland andra Jean-Jacques Rousseau.[1]

Memoar är nära besläktad med självbiografi men har tonvikt på yttre, ofta historiska, händelser snarare än på den egna personen. Många berömda memoarverk skrevs i Frankrike på 1700-talet, till exempel Duc de Saint-Simons Mémoires som ger inblickar i Louis XIV:s hov. Från 1900-talet har många framstående statsmän och militärer skrivit memoarer. Ett exempel är Charles de Gaulles Mémoires de guerre (1954–1959)[2], ett annat Winston Churchills tre självbiografiska verk Min ungdom (1930), The Second World War (1948–54) – som 1953 renderade honom Nobelpriset i litteratur – och A History of the English-Speaking Peoples (1954–1958).

Exempel på självbiografier

[redigera | redigera wikitext]