En statshemlighet

Edward Phillips Oppenheimer

En statshemlighet

ÖVERSÄTTNING FRÅN ENGELSKA ORIGINALET

AV

ELISABETH LILLJEBJÖRN

SAGA Egmont

En statshemlighet

Översatt av Elisabeth Lilljebjörn

Originaltitel: Mysterious Mr Sabin

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1911, 2022 E. Phillips Oppenheim och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728322772

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

EN STATSHEMLIGHET

25.

EN HANDFULL ASKA.

L ady Deringham satt ensam i sitt förmak och stirrade på en punkt mitt inne i den flammande elden framför henne.

En liten hög av grå aska var allt vad som återstod av det förseglade paket, som hon för endast några få sekunder sedan lagt innanför kamingallret. Hon hade suttit och sett hur det långsamt förvandlades och hur flarn efter flarn svävade upp i den breda skorstenen. Ett milt men melankoliskt leende vilade över hennes läppar. Det var ett kapitel av hennes liv, som där gled bort med de lätta, dallrande flarnen — lättare än luften och redan för alltid förintade. Åsynen av detta förintande skänkte henne en känsla av frihet, som hon ej på många år känt.

Och dock var det bara en ung flickas tanklöshet, historien om en liten ungdomskurtis, som dessa små gråa fragment, vilka nu pressade sig intill järngallret, kunde ha omtalat. Lady Deringham var icke en kvinna, som någonsin för en enda minut haft orsak att förebrå sig någon verklig brist på trohet mot den käcke unge engelsmannen, med vilken hon för så många år sedan gift sig. Det var just på den tiden hon tänkte, där hon nu satt och väntade på den man, vars ädelmod återskänkt henne frihetskänslan.

När klockan slog fyra, hördes rullandet av vagnshjul på gården och därpå långsamma steg i hallen, varefter en betjänt anmälde:

»Mr Sabin!»

Lady Deringham tog emot honom med ett älskvärt leende. Och mr Sabin stödde sig på sin märkvärdiga käpp och böjde sig därpå djupt ned över lady Deringhams framsträckta hand. Hon pekade på en länstol nära hennes egen, och han sjönk ner i den med ett uttryck av trötthet. Han såg i dag en smula gammal och medtagen ut och förde sig icke med sin vanliga spänstighet.

»För några få minuter sedan brände jag mina brev», sade hon. »När betjänten kom in och anmälde er, satt jag just och tänkte på de där dagarna för längesedan i Paris. O, vad sådana tankar komma en att känna sig gammal !»

Han betraktade henne med granskande blick.

»Jag börjar att komma till den åsikten», sade han därpå, »att skalderna och romanförfattarna ha orätt. Det är männen som lida! Se på mina gråa hår!»

»Det är bara min kammarjungfrus skicklighet, som gör att mina äro dolda», genmälde hon med ett leende. »Men låt oss inte tala om det förflutna! Det är riktigt hemskt att tänka på att vi levat så länge!»

Han skakade milt på huvudet.

»Inte så hemskt som att tänka på hur länge vi ännu ha att leva! Naturligtvis saknar man sin flydda ungdomstid, men tanken på den ålderdom, som förestår en är ännu pinsammare. Lyckliga de män och kvinnor, som få leva livet snabbt och så dö! Det är mellantiden — det oavbrutna enformiga nalkandet av ålderdomen — av den tid då man dricker Karlsbad och med bävan ser på aladåber och majonäser — det är den där mellantiden, som är så fruktansvärd! Att känna hur man själv förslappas, förlorar livskraft och livslust, känna hur smak och sinnen avtaga — å, inkvisitionens tortyr var ett intet bredvid det !»

Hon ryste lätt.

»Ni målar ålderdomen i sorgliga färger», sade hon.

»Jag målar den, såsom den måste förefalla dem, vilka hållit livets rika skatter i sin hand», svarade han i vårdslös ton. »Och de övriga — ja, dem befattar man sig ej mycket med. De flesta människor äro som boskap — de äro nöjda så länge de ha tillräckligt att äta. För sådana varelser förmodar jag att ålderdomen kommer som en slags vila. Men varken ni eller jag ha något samband med dem.»

»Ni talar som ni alltid brukade —», sade hon. »Mr Sabin är mycket lik —»

Han avbröt henne.

»Mr Sabin — om jag får be er!» utropade han. »Jag är just nu särskilt ivrig att bevara mitt inkognito. Ända sedan jag i går träffade er, har jag varit ledsen över att jag inte nämnde för er, att jag inte vill att det skall bli känt att jag är i England.»

»Å — mr Sabin således !» svarade hon. »Men om jag vore ni, skulle jag allt ha valt ett mera musikaliskt ljudande namn.»

»Jag kan just undra — har ni händelsevis kommit att tala om mig med er son?» frågade han.

»Det är endast en händelse, som gör att jag inte har gjort det», sade hon. »Jag har knappast träffat honom ensam i dag, och i går kväll var han inte hemma. Önskar ni förbli mr Sabin för honom också?»

»Ja, särskilt för honom», förklarade mr Sabin. »Unga män äro sällan försiktiga.»

Lady Deringham smålog.

»Wolfenden hör inte till dem, som skvallra», sade hon. »Jag tror nästan att han är allmänt ansedd för att vara alltför förbehållsam.»

»Låt mig i alla fall för närvarande förbli mr Sabin även för honom! Jag skulle inte be er om det, ifall jag inte hade ett särskilt skäl därtill.»

Lady Deringham böjde jakande på huvudet. Han hade rättighet att be henne om mera än en sådan liten tjänst.

»Ni är alltjämt en man, som älskar hemligheter och antagna namn», sade hon. »Ni är väl fortfarande upptagen av stora planer. I forna dagar brukade ni riktigt skrämma mig med era idéer — är ni ännu lika djärv?»

»Ack nej!» svarade han. »Tiden rycker mig snabbt framåt mot det stora gränslandet, och när jag väl har satt min tot på dess tröskel, skall jag följa min föresats att göra min avskedsbugning för världen så glatt som det är möjligt för en man, vars liv varit en enda lång kedja av missräkningar. Nej, jag har dragit mig tillbaka från världens stora skådebana — och nu ägnar jag mig blott åt små obetydliga tillfälliga sysselsättningar. Man återvänder alltid, som ni vet, till sin första kärlek, och jag har återvänt till min ungdoms litterära böjelser, ehuru på ett mycket stillsamt sätt. Apropå det, så är det just med anledning därav, som jag bett er om den tjänst ni så älskvärt lovat göra mig.»

»Om ni kunde ana hur tacksam jag känner mig mot er, Victor, så skulle ni inte tveka att be mig om vad som helst, som kan stå i min makt att göra för er», sade hon.

Mr Sabin lekte med sin käpp och stirrade oavvänt in i elden. Under flera minuter satt han så helt tankfull. Därpå blickade han upp med ett leende och ett uttryck, som om han ryckt sig lös från en tankegång, som alls icke var obehaglig.

»Jag ämnar inte sätta er på något hårt prov», sade han. »Jag håller på att skriva en artikel för en europeisk tidskrift om de krigsrustningar, som försiggå i världen. Och jag har fått introduktionsbrev till mr C., som givit mig många värdefulla upplysningar. Men i fråga om några punkter kunde han ej ge mig klara uppgifter. Under samtalets lopp nämnde han emellertid att er man är den förnämste nu levande auktoriteten i de frågorna. Han erbjöd sig att ge mig ett brev till honom, men jag tänkte att det knappt vore klokt. Dessutom föreställde jag mig att ni måhända av orsaker, som vi ej skola orda om, skulle vilja hjälpa mig.»

För att vara en anhållan om en obetydlig tjänst mottogs den verkligen av lady Deringham på ett mycket egendomligt sätt. Hon bleknade plötsligt ända ut på läpparna, och i hennes ögon kom en blick av förfäran. Den frimodiga vänlighet, varmed hon tagit emot honom, var med ens alldeles försvunnen. Hon såg på honom med en helt annan blick — den gamla misstron hade kommit tillbaka. Han var åter för henne den man, som hon mest av alla fruktade och bävade för i världen. Dock ville hon ej giva vika för denna fruktan. Han satt där ju och betraktade henne forskande — och hon gjorde en tapper ansträngning att behärska sig.

»Men vet ni inte att min man är långt ifrån frisk?» sade hon. »Det är mycket sorgligt att tala därom, men vi frukta att han inte fullt har sina sinnens bruk i behåll. Han har aldrig varit sig lik sedan den där förfärliga natten i Solentviken. Hans arbete är för närvarande egentligen bara en fix idé, som han hängiver sig åt. Det kan omöjligt vara så tillförlitligt, att någon skulle kunna hämta några säkra uppgifter ur det.»

»Nej, inte alltsammans, det vet jag», medgav han. »Det har mr C. sagt mig. Vad jag önskar är tillfälle att göra ett urval däri. En del av hans arbete skulle vara mig till stor nytta — men det mesta är naturligtvis fullkomligt odugligt. De uppgifter, som jag särskilt önskar, handla om konstruktionsfel på de nya krigsfartygen, och det skulle bespara mig oerhört mycket tid, om jag kunde få dem så i kort sammandrag.»

Hon vände bort sin blick från honom, alltjämt helt upprörd.

»Det finns svårigheter i vägen», mumlade hon, »allvarsamma svårigheter. Min man har högst besynnerliga idéer om värdet av de undersökningar han gjort, och han är ständigt rädd för att någon skall bryta sig in här och stjäla hans papper ifrån honom. Han tillåter mig inte ens kasta en blick på dem, och hans arbetsrum är alltid så väl vaktat, att det är omöjligt för mig att föra er in dit utan hans vetskap. Han lämnar aldrig själv rummet, och en av skogvaktarna håller alltid vakt utanför.»

»En kvinnas klokhet kan övervinna alla svårigheter», sade mr Sabin sakta.

»Förutsatt att kvinnan är villig att använda den», sade lady Deringham. »Jag förstår inte vad allt detta betyder l Kanske ni gör det? — Det har av främmande människor gjorts försök att göra inbrott i min mans rum. För endast några dagar sedan kom en främmande herre hit med ett falskt rekommendationsbrev och lyckades slippa in i hans arbetsrum. Han kom inte för att stjäla — han kom för att studera min mans arbete. Med ett ord han kom just i samma avsikt som ni. Och i går började även min son visa intresse för sin fars arbete. Hela förmiddagen i dag har han tillbragt i sin fars rum under förevändning att hjälpa honom, men i själva verket har han själv därvid studerat och granskat det. Han har något skäl till det, men han har inte sagt mig det. Antagligen har han också sina misstankar. Och nu kommer ni i alldeles samma ärenden! Vad kan det alltsammans betyda? Jag skall själv skriva till mr C. och be honom komma hit och råda mig.»

»Det skulle jag inte göra, om jag vore ni», sade mr Sabin lugnt. »Mr C. skulle säkert inte vara tacksam mot er, om ni droge honom hit upp i ett sådant onödigt ärende.»

»Men skulle det verkligen vara ett onödigt ärende?» sade hon långsamt. »Victor, var uppriktig emot mig! Jag känner det svårt att neka er någonting, som ni ber mig om, det försäkrar jag er — men säg mig vad allt det här betyder! Är min mans arbete verkligen av något värde, och i så fall för vem och för vad ändamål?»

Mr Sabin såg milt bedrövad ut.

»Min bästa lady Deringham», sade han. »Jag har sagt er rena sanningen. Jag önskar få några uppgifter för mina artiklar, och mr C. har själv rått mig att försöka få dem av er man, det är alltsammans. Vad det där försöket till stöld beträffar, som ni talar om, så tro mig, när jag försäkrar er, att jag inte vet det allra minsta om det. Och er sons intresse är ju, när allt kommer omkring, helt naturligt. Det enda förnuftiga sättet att pröva er mans sim tillstånd är att studera det, som han skriver. Uppriktigt, kan jag inte tro att någon människa, vars hjärna befinner sig i det tillstånd som lord Deringhams, kan åstadkomma något arbete, som kan vara av ringaste varaktigt värde.»

Lady Deringham suckade.

»Jag förmodar, att jag måste tro er, Victor», sade hon. »Men oaktat allt vad ni säger, vet jag inte hur jag skall kunna hjälpa er — min man lämnar nästan aldrig sitt rum. Han sitter där och arbetar med en revolver bredvid sig, och om han fick se en främling i närheten av hans arbete, så tror jag att han utan tvekan skulle skjuta ned honom.»

»Men på natten —»

»På natten ligger han vanligen där i ett litet för-rum och därutanför går alltid en karl på vakt.»

Mr Sabin såg helt tankfull ut.

»Jag behöver inte vara inne i rummet längre än tio minuter, och jag behöver inte taga någonting med mig därifrån. I mitt minne kan jag samla allt vad jag önskar taga reda på. Men på något sätt måste jag hava de där tio minuterna.»

»Då kommer ni att riskera ert liv», sade lady Deringham. »För jag kan inte föreslå er någon plan. Jag skulle hjälpa er om jag kunde, men det står inte i min makt.»

»Jag måste ha de där tio minuterna», sade mr Sabin långsamt.

»Måste!» Lady Deringham höjde på ögonbrynen. Hans röst hade undergått en halvt omärklig förändring. Det hade kommit en nästan befallande ton i den, ja, till och med en liten skymt av en hotelse. Han märkte genast vilken verkan den gjorde på henne och begagnade sig därav.

»Ja, jag menar vad jag säger, Constance», förklarade han. »Det är inte någon stor sak jag begär — ni är rikligen utrustad med kvinnlig klokhet, och ni kan skaffa mig vad jag ber om, ifall ni vill.»

»Men Victor, var förnuftig!» invände hon. »Föreslå själv ett sätt, om ni tycker att det är så lätt! Jag säger er ju att han aldrig lämnar sitt rum !»

»Han måste tvingas att lämna det.»

»Med våld?»

»Om det är nödvändigt», svarade mr Sabin lugnt.

Lady Deringham lyfte upp handen till pannan och satt och grubblade några minuter. Hans allt starkare och starkare iver förbryllade henne. Vad skulle hon göra — vad skulle hon säga? Å, han var ju icke alls förändrad ! Den gamla rädslan för honom dallrade åter genom hela hennes varelse. Dock bjöd hon till att kämpa emot den.

»Ni önskar få de där papperen för någonting annat än en tidskriftsartikel !» utbrast hon. »Det ligger någonting bakom allt detta! Victor, jag kan inte hjälpa er — det står inte i min förmåga. Jag vill inte deltaga i något, som jag inte förstår.»

Han reste sig upp och stod lätt framåtlutad, stödd på käppen, vars dunkelgröna sten blixtrade i eldsljuset.

»Ni skall hjälpa mig!» sade han långsamt. »Ni skall släppa in mig i er mans arbetsrum på natten, och ni skall styra om att han inte kommer och hindrar mig. Och vad den där tidskriftsartikeln beträffar, så har ni rätt. Det var en osanning — men vad mer ! Jag hör inte till dem, som kasta tärning om livets låga spel. Förstår ni mig nu?»

Hon reste sig upp och ställde sig helt stolt framför honom. Vacker, värdig, uppfylld av vrede och harm, stod hon där helt högrest inför honom.

»Victor», sade hon med stor bestämdhet, »jag nekar att göra det. Det är bäst att ni genast går er väg. Jag vill inte ha något mera med er att göra! Ni har visserligen givit mig tillbaka mina brev, men ni kan inte för den skull ha någon särskild fordran på min tacksamhet. En man av ära skulle för länge sedan hava förstört dem.»

Han blickade upp på henne och en skymt av ett sataniskt leende flög över hans läppar.

»Sade jag, att jag givit er tillbaka dem allesammans?» frågade han. »Å, det var ett misstag! Alla utom ett skulle jag ha sagt. Jag behöll ett för den händelse — ja, ert kön är ju sedan gammalt känt för att vara otacksamt, som ni vet. Det är det där brevet, skrivet på gult papper, från Mentone ! Å, ni kommer ihåg det? Jag har alltid tyckt bättre om det än om något av de andra.»

Hennes vita händer gjorde en hastig rörelse i skenet från elden. Det såg nästan ut, som om hon ämnat slå honom. Han hade således ljugit för henne! Och hon var inte fri, när allt kom omkring — han var alltjämt hennes herre och härskare och hon hans slavinna! Hon stod där nu som förvandlad till sten.

»Jag tänker», sade han, »att ni nu vill lyssna till en liten plan som jag just nu tänkt ut — inte sant?»

Med en rysning vände hon bort blicken från honom. »Vad då?» sade hon hest.

26.

MR BLATHERWICK UTSATT FÖR NYA FRESTELSER

J ag är rädd för att brevet endast var ett skämt eller att den, som skrivit det, sedan tänkt sig bättre för. Det är en hel halvtimme över tiden, och den stackars Blatherwick är fortfarande ensam», sade Harcutt.

Wolfenden kastade en blick bort till det bord, där hans fars sekreterare redan höll på att avsluta sin anspråkslösa måltid.

»Stackars gamle Blatherwick !» sade han. »Jag tänker han börjar känna sig ofantligt lugnad. Han är alldeles för ängslig av sig för sådana här saker. Jag tror bestämt att han riktigt