Är det bara jag eller är den full av jungianska symboler?
Sylvia Plath skrev den här när hon fortfarande var collegestudent, men den refuserades då av Är det bara jag eller är den full av jungianska symboler?
Sylvia Plath skrev den här när hon fortfarande var collegestudent, men den refuserades då av tidskriften Mademoiselle. Sådana gatekeepers har vi gjort oss av med i vår tid, ja, jävlar.
Tänker på soulsångtexten "don't need no ticket, you just get on board" (People Get Ready) och tågresan som metafor för livet och döden. Tog med som tågläsning en dag på väg ner till mitt nya andra LIV vid foten av den enorma viadukten Foord Valley Viaduct, ungefär som på omslagsbilden. Se instagram @mindthebook...more
Ett stort men alls inte svårläst romanprojekt, ett sådant man brukar kalla 'litterär fantasi', med två skikt. Varannat kapitel utspelar t.ex. 1607 resEtt stort men alls inte svårläst romanprojekt, ett sådant man brukar kalla 'litterär fantasi', med två skikt. Varannat kapitel utspelar t.ex. 1607 resp. år 2007. Inte så lätt att ro iland.
Tur att jag är mitt i min jungianska era, annars hade jag inte stått ut med dröminslagen. Det där att ofrivilligt röra sig mellan vakenhet, sömn och vanföreställningar finns det också jungianska tolkningar om, att det är ett schizofrenisymptom. Men här är det egentligen fråga om en vanlig svenneindivid som är uttråkad i sin skuggtillvaro aka tvåsamhet. Det blir en utlösande faktor för diverse vidlyftiga utsvävningar. Känns trovärdigt och vardagligt. Bra kvällsläsning, eller -lyssning.
Gick med i Storytel igen enbart för att höra Ludvig Josephsson som exo-berättarjaget, självaste Caravaggio. Passionerad, men plågad.
Just nu kan man se 'The Last Caravaggio' här i London. Faktiskt ingår den i den vanliga kollektionen, alltså utan extra entréavgift, men verken är hängda i ett dramatiskt svartmålat rum, som det blir en liten kö till:
Arketyperna är det jag tycker mest om inom jungiansk psykologi. Vad jag sett hittills är är det här verket till för att ge upphov till en lite friståeArketyperna är det jag tycker mest om inom jungiansk psykologi. Vad jag sett hittills är är det här verket till för att ge upphov till en lite fristående, konstnärlig upplevelse. T.ex. uppmanas läsaren att "pescere una carta a caso" bland de 32 medföljande korten och sedan läsa i boken och reflektera.
Samma text förekommer flera gånger efter varandra i den lilla boken: på engelska, på spanska och portugisiska. Men jag valde den italienska, som borde vara originalet med tanke på författarens/konstnärens namn. Bilderna känns ytterst italienskt samtida; ett uttryck jag tycker mig se hos många yngre illustratörer just i Italien idag, av någon anledning. För övrigt verkar den engelska skribenten freestyla oförblommerat. Blir triggad av alltför översvallande religiös eller mysticistisk ton....more
Det var boksamtalet med Lina Wolff och Christoffer Carlsson i Lundströms Bokradio som gjorde att jag letade upp den här på Storytel.
En sydamerikansk Det var boksamtalet med Lina Wolff och Christoffer Carlsson i Lundströms Bokradio som gjorde att jag letade upp den här på Storytel.
En sydamerikansk Parasit . Ur en haves-och-have-nots-synvinkel kan det inte ges ut nog med sådana här skildringar. Det är bara det att jag inte är så intresserad av att läsa om små barn, sorry, inte heller städning, även om det här verket inte skulle existera utan de detaljerna....more
Innan J. Andreasson skrev om Machinal i föregående bok hade jag varken hört talas om den eller Sophie Treadwell. Nu har jag burit omkring Stark tobak.
Innan J. Andreasson skrev om Machinal i föregående bok hade jag varken hört talas om den eller Sophie Treadwell. Nu har jag burit omkring på den i en vecka och läst så fort jag fått en ledig stund.
Ser så fram emot att se någon uppsättning av den här....more
Svenskt vemod är ju precis vad jag vill ha i resväskan, nej, handväskan, när julledigheten närmar sig sitt slut.
Ett kammarspel med smärtsamma tystnadeSvenskt vemod är ju precis vad jag vill ha i resväskan, nej, handväskan, när julledigheten närmar sig sitt slut.
Ett kammarspel med smärtsamma tystnader och oförmåga att kommunicera, även om mikroömhetsgester (Melodikrysset och lättsaltade chips till modern, handrullade köttbullar till dottern) mjukar upp avståndet emellan dem. Kan det stämma att mamman är 70-talist i boken? "Inte ens 50". En som motvilligt hanterar bankkort och anser att allt är så konstigt nu för tiden, t.ex. hänga upp oinramade prints på väggen?
Språklig njutning. Bildrikt. Som när de två döttrarna tar paus mitt bland höstlöven där i Iowa och lutar sig mot sina krattor.
Läste den här på en soliSpråklig njutning. Bildrikt. Som när de två döttrarna tar paus mitt bland höstlöven där i Iowa och lutar sig mot sina krattor.
Läste den här på en solig septemberbänk. Precis under de mest existentiellt intensiva passagerna mot slutet blev jag avbruten av två unga män i motljus som "bara ville säga": - God loves you. Det var en desorienterande upplevelse. Dessutom trodde jag först att de skulle råna mig.
Boken publicerades först med den femstjärniga titeln Undertaker, Please Drive Slow. Och omslagsbilden är ett konstverk från 50-talet, 'Interior with book'. Bara det....more
"There are no walls or fences. My garden's boundaries are the horizon."
Nu har jag besökt hans trädgård. Till Derek J:s ära lägger jag härmed till den något nischade kategorin 'plants and power plants' till goodreads-biblioteket. Mångbottnad symbolik i det där med att leva och överleva i en hotfull miljö; kärnkraftverket, Thatchers regering etc.
Förra året vid den här tiden läste jag At Your Own Risk, en brittisk Just Kids. Bl.a. beskrev Jarman hur han en gång "hittade" ett stort övergivet warehouse space vid Southwark eller Southbank och helt enkelt flyttade in och gjorde det till sin ateljé. Något liknande hände när han var ute på biltur med Tilda Swinton nere i Kent. Syftet var egentligen att hitta en plats att filma på, men där fanns den nedgångna fiskestuga som blev hans paradis, Prospect Cottage. Det där kan inte förekomma i vår tid, tyvärr, allt är redan ett airbnb eller gentrifierat eller typ redan ombyggt till Tate Modern.
Den här boken är till sin form mer dagbok eller ett urval texter än memoarer och därmed mer eftertänksam och stillsam. Perfekt påskläsning....more
En McFreud-utprovning. Lyssnade under en solig promenad här i Richmond Park. Var det priming som gjorde aJag hade lite fel, för den här är ganska bra.
En McFreud-utprovning. Lyssnade under en solig promenad här i Richmond Park. Var det priming som gjorde att jag fick syn på en lapp om tai chi på hemvägen och faktiskt gick dit, följande torsdagkväll....more
För den som vill bekanta sig med årets nobelpristagare i litteratur och har drygt 2h över någon kväll har Sveriges Radio lagt ut den här inläsningen fFör den som vill bekanta sig med årets nobelpristagare i litteratur och har drygt 2h över någon kväll har Sveriges Radio lagt ut den här inläsningen från 90-talet. https://sverigesradio.se/avsnitt/kvin...
Det var vid den tiden, alltså 90-tal, vår föreläsare på C- eller D-kursen i franska tyckte att vi skulle läsa Ernaux. (Vid sidan av Yourcenar! Det GÅR ju inte.) Försöker minnas vilken det var och har kommit fram till att det var La place. Inte olik den här, tror jag. Är fortfarande inte riktigt redo för hennes tillbakablickande medelåldersprosa och klasskildringar, men L'événement. läste jag förra året, i samband med att filmatiseringen kom, och den är stark.
För övrigt läser jag hellre Ernaux än Modiano. Och allra helst Camus, förstås. Den senaste samtida franskspråkiga romanen jag införskaffade var Ultramarins, på La Page i South Ken. Premissen verkar unik och fantasieggande; kaptenen ombord på ett handelsfartyg mitt ute i Atlanten bestämmer att hela besättningen ska hoppa i och bada! Varför? Och hur kan det där bli en hel roman?...more
Yourcenar-stämningen gick mig inte förbi där på ett av Foyles bokbord vid Southbank. Hadrianus minnen är en av mina favoritromaner och här handlar detYourcenar-stämningen gick mig inte förbi där på ett av Foyles bokbord vid Southbank. Hadrianus minnen är en av mina favoritromaner och här handlar det om Plinius den Äldres sista dagar.
Som alltid med antikens Rom kan jag inte få nog av det poetiska och det vackra, men blir äcklad och onödigt uppskrämd av det perversa och vidskepliga. Just den här skildringen har en stark närvaro med markörer som pelargångar, fikon, skuggiga marmorbänkar, villor med atrium och impluvium och det vi lärde oss på latinkurserna, skrivtavlor med stylus och - what have the Romans ever done for us - BRÖD och VIN.
Trots detta får jag nog vända mig annorstädes, eller tillbaka till Maggan*, för att finna mitt litterära tusculum.
Oh-hooh, Summer Wine.... och förstås These Boots Were Made for Walking och Some Velvet Morning.
Det var besöket på Brucebo, Gotland, som ledde till enOh-hooh, Summer Wine.... och förstås These Boots Were Made for Walking och Some Velvet Morning.
Det var besöket på Brucebo, Gotland, som ledde till en flera veckor lång Lee Hazlewood-revival. Där på ägorna står två små gula stugor i en skogsdunge. I en av dem bodde Herr Hazlewood på 70-talet i en lite problematisk exil.
Precis som titeln anger är det här inte bara en biografi utan också en självbiografi. Aldeles för detaljerad, kan man tycka, mer som journalism. Vill vi verkligen veta vilken kompromisslös, hatfax-skickande surgubbe Lee var. Det är också en form av besvikelse att konstatera att han levde ett opoetiskt liv. Så hur kunde han skriva de där själfulla sångtexterna.
Ändå läste jag varje ord och varje rad i den här boken och gjorde många marginalnoteringar. Här ifrån min söndagshorisont på Caffè Nero i Putney befinner jag mig ett stenkast från den studio där ett mycket stelt möte skedde mellan Nick Cave och Hazlewood (sid 92-93). Ett annat scenario är när Lee klampar omkring i sina handsydda cowboyboots kring Covent Garden och letar efter en decent burger, så det blir till slut TGIF tillsammans med den hårt prövade managern. Tänk att vara ansvarig för en lynnig Chivas Regal-pimplande raconteur on the loose.
Tonen är trots allt kärleksfull och i andra källor har jag läst fina saker om Lee, som att han "took the 80s off" för att vara en närvarande pappa med sitt tredje barn. Eftersom det är valtider kan tilläggas att han var stolt över att aldrig ha röstat republikanskt.
Bara nu ett par dagar senare i min andra miljö, d.v.s. UK, kan jag inte förstå hur jag just läste den här dagboken med en sådan besatthet. Men det är Bara nu ett par dagar senare i min andra miljö, d.v.s. UK, kan jag inte förstå hur jag just läste den här dagboken med en sådan besatthet. Men det är någonting med Gotland, Stockholm, Sverige, det vardagliga, skeenden vi alla nyss upplevt, t.ex. pandemin.
Den gula färgen överraskade. Det signalerar inte nordeuropeisk dramatiker och Yamamotokavaj, döden och åldrandet, men kanske en limoncellostund på balkongen i den nya ljusa lägenheten. Eller de ljusa stunderna med den TikTok-dansande dottern. Det är bedårande när de har sushipicknick eller när hon messar stolt att han är med i Kamratposten, om än som en Voldemort-lookalike.
En del korrfel och oavsiktliga upprepningar, men ändå en storartad läsupplevelse, igen. Kan jag fortfarande kryssa i kategorin 'contemporary', det känns så. Lever vidare och städar vidare utan den store Norén....more
Det var några rader i romanen Fire Sermon som ledde mig till Jack Gilberts poesi. En ny favoritpoet, sida vid sida med Nina Cassian från tidigare i årDet var några rader i romanen Fire Sermon som ledde mig till Jack Gilberts poesi. En ny favoritpoet, sida vid sida med Nina Cassian från tidigare i år. Det här är ett nedslag mitt i hans produktion. Först letar jag upp dikten Exceeding och de här raderna:
"We go into the orchard for apples. But what we carry back is the day among trees with odor, coolness, dappled light and time."
Får omedelbart två egna associationer. Litteratur ska fungera så:
2. Ett foto jag tog i Sissinghursts fruktträdgård. Det var september, tidigt under pandemin. Vi var alla permitterade en dag i veckan, för min del fredagar, och under en av dessa Furlough Friday-utfärder fann jag mig i eftermiddagsljuset i denna förtrollade orchard, men jag tänkte inte på döden och det var en befrielse. https://www.etsy.com/uk/listing/87918...
Övriga dikter handlar mycket om de kvinnor Gilbert levde med, särskilt om sorgen efter Michiko, men en annan tillägnas Linda Gregg: "From this distance they are unimportant, standing by the sea. [...] the marriage is almost over". Det är inte svårtillgängligt, varje dikt är som en liten värld. Så här kan de inledas:
"The sultry first night of July, he in bed reading one of Chandler's lesser novels. [...] Rain makes a sound on the birches"
Lyssnade på någon podd och läste den här intervjun med stort nöje, t.ex. när han får frågan om han är den del av Beat-rörelsen svarar han "- God, no! And I don’t go in for freakish behavior nor esoteric knowledge." Lite senare i artikeln säger han något om ett "urban Walden" och det gör att jag kryssar i kategorin 'literary soulmates'.
Kuriosa: en stund senare noterade jag att just den här diktsamlingen även lästs av Stewart O'Nan och efter hans Last Night at The Lobster kryssade jag också i 'literary soulmates'....more
Kurt Vonnegut - "now living in easy circumstances... (and smoking too much)" - fick mig att vilja åka till Cape Cod. Inför den höstresan läste jag en Kurt Vonnegut - "now living in easy circumstances... (and smoking too much)" - fick mig att vilja åka till Cape Cod. Inför den höstresan läste jag en del P-town-relaterat, men inte den här.
Visst är romanen ett porträtt av hur det är, eller var, att leva längst där uppe på the Cape, men mest en rapport i stort sett avgränsad till en triad karaktärer och deras livslånga, komplicerade relationer, lite som Bloomsburygruppen. Passion, uppbrott, ny passion, försoning. Det finns nästan inga yttre tidsmarkörer eller skeenden utöver en flytt till Maine, det gör boken begränsad och läsaren lite uttråkad.
Nu är det ju Dillard som skriver, så språket är i sig njutbart. Hon använder t.ex. många latinska uttryck som ipso facto, in toto och ex nihilo. Så här kan resten av prosan se ut:
"Lou hoped scandalously to live her own life [...]
In the past few years she had let go her ties to people she did not like, to ironing, to dining out in town [...] She ignored whatever did not interest her. With those blows she opened her days lika a piñata. A hundred freedoms fell on her. She hitched free years to her lifespan like a kite tail. Everyone envied her the time she had, not noticing that they had equal time. [...]
The bay and the ocean and daytime did not change. Lou lived in color fields."...more
Sökte något svenskt, samtida. Tror det är första skönlitterära verket för mig där covid och poké bowls förekommer. Klassmarkörerna påminner om de i En dag ska jag bygga ett slott av pengar. Mest gillade jag skildringen av arbete. Hela donkenförfarandet stämmer så väl in på organisationsteoretikern Gareth Morgans maskinmetafor.
Det första jag reagerar på är inledningen med Dublins flygplats som miljö. Gör genast en marginalianotering. "flygplatsromantik är över". Sedan ser jaDet första jag reagerar på är inledningen med Dublins flygplats som miljö. Gör genast en marginalianotering. "flygplatsromantik är över". Sedan ser jag på sidan mittemot att novellen skrevs 2016, före flygskam och pandemi.
Även jag förlorade pappa Lasse - som våra styvsystrar kallade Mamma Lars, med tanke på hans omsorger - i en leukemiliknande sjukdom för 20 år sedan och det dröjde flera år innan jag kunde läsa böcker om cancer. Emellertid är det inte huvudämnet här, utan den odefinierade, lite obehagliga relationen mellan Sukie och Nathan. Stannar upp vid flera passager och tänker att språket verkligen är asbra.
Med den här läsningen påminde jag mig själv om att se Conversations with Friends på BBC innan jag åker till Sverige. Berätta vad du tyckte om serien!...more
Tidigare i våras skulle jag gå in till Sheen Library för att återvinna en kaffemaskin. Ja, bibliotek i England har en 'small electricals recycling'-tuTidigare i våras skulle jag gå in till Sheen Library för att återvinna en kaffemaskin. Ja, bibliotek i England har en 'small electricals recycling'-tunna, väldigt praktiskt. Idag återvände jag för att läsa en bok jag fick syn på då. Det var verkligen skönt att bara slå sig ner i en fåtölj så där och läsa direkt, det var åratal sedan.
Genren kan kallas hemvändarlitt. Tyckte mycket om huvudkaraktärens tankar om hur hon själv skapat sitt Londonliv. Intressant iakttagelse att alla här håller räkningen på hur många år det blivit i London, antalet år sedan den själsliga pånyttfödelsen. För mig: snart 16, i vuxen ålder. Frihetskänsla och eufori, som med ens blandas med ambivalens och desperation när hemlandet kallar och anledningen är någon tragisk händelse.
Om författaren Fumio Obata läste jag efteråt att han arbetat mycket med Duran Duran. Måste ta reda på hur. Kanske som grafisk designer. Extra spännande då hela familjen Le Bon bor här en bit längre bort på gatan.
Vid samma besök då i mars upptäckte jag även Hockneys ljuvliga vårbok. Hurra för bibliotek....more
Gillar litterärt mörker i form av mild melankoli. Irrationella och lite gränslösa karaktärer är ofta intressanta. Mindre förtjust i nihilism och t.ex.Gillar litterärt mörker i form av mild melankoli. Irrationella och lite gränslösa karaktärer är ofta intressanta. Mindre förtjust i nihilism och t.ex. sex som självskadebeteende, sex som tvångsmässig eskapism, sex som meningslös hobby. Kom igen, odla krukväxter eller nåt. Sublimera mera....more
Mind the Book
>
Books:
death
(69)
Loading...
